Med tillatelse fra redaksjonen gjengir vi følgende artikkel fra Jakt-Hunden nr. 3 - 2003

Schwyzerstövaren - en harhund att räkna med.

Schwyzern är känd som en lugn och bildbar harhund som oftast är både rådjurs- och rävren, och är de inte rådjursrena är det relativt lätt att dressera bort det oönskade beteendet.

Jakt-Hunden följde med på en harjakt med två schwyzer­stövare i bagaget, och visst blev det hare till slut även om den gäckade oss en del.  

Text och foto: OIof Backström

Schwyzerstövare

Rasens namn i hemlandet Schweiz är Schwyzer Laufhund. I dagsläget finns här i Sverige cirka ett hundratal representanter för rasen medan det finns betydligt fler, eller cirka 400-500 i vårt västra grannland Norge. Där borta är alltså schwyzerstövarna betydligt vanligare och det är ingen överdrift att påstå att Norge blivit något av ett andra hemland för den här vackra stövaren.

Rasen gjorde sin entré här i Norden år 1901 i och med att åtta-tio hundar importerades till Norge från hemlandet Schweiz. Efter 1945 har norska jägare importerat ett tjugotal hundar och av dessa har rasen sedan utkristalliserats till den stam som finns i dag.

Schwyzerns kroppsbyggnad ska ge intryck av kraft och uthållighet. Huvudet ska vara torrt med lång nos och långa öron, vilket förlänar hunden tecken på àdelhet.

Schwyzern ska vara vit med gulröda fläckar eller sadel, ofta med gulröda stänk. Gulröd mantel är tillåten.

De schweiziska stövarna finns i fyra olika varianter nämligen schwyzer, berner, jura och luzerner. Mankhöjden för hanhund ska vara 49-59 centimeter, och för tik 47-57 centimeter, för samtliga varianter.

Se stamtavle og jaktprøver for 

Härkilas Gina VII på 

Støverdata i Sverige.

Härkilas Gina VII er parret i år. 

Se valpekull/parringer.

Dimslöjorna tätnar och sveper in omgivningen i ett grått töcken. En höstlig jaktdag är på väg att tona in. Lennart går först, han följer en smal stig som är knappt skönjbar i skumrasket. Stannar upp på en liten höjd och berättar att här brukar det finnas hare.

Gina är endast 16 månader gammal. Med tanke på hennes blygsamma ålder bränner en fråga på de egna läpparna:

    -Rådjuren, vad händer om hon springer på ett sådant? undrar jag halvhögt.

Av någon outredd anledning sjunker tonläget så snart en hund är lös i skogen. Kanske en gammal kvarleva från forna dagars rävjakter.

— Gina har hittills inte visat minsta intresse för rådjursdrev, svarar Lennart i samma tonläge. Mig veterligt har tiken inte gett ett skall på vare sig rådjur- eller rävspår, hon har uteslutande ägnat intresse åt harslagen. Tiken väcker inte, hon skallar först när haren gått upp.

Lennart tar fram sin termos ur ryggsäcken och slår upp en halv mugg. Han tittar på klockan och säger:

—    Nu har hon nog hittat nåt intressant. Annars borde hun varit här och visat upp sig.

Lennart Davidsson på kennel Härkila är ju mest känd för sin framgångsrika uppfödning av drever och jämthund. Så jag kan inte låta bli att fråga honom hur det kom sig att han på “gamla dar” började intresserade sig för en odda ras som schwyzerstövaren.

—    Jag blir då och då inbjuden till Norge för att döma exteriörutställningar. Här har jag med jämna mellanrum träffat på representanter för schwyzer­stövaren och fäst mig för deras vackra och stilfulla exteriör — och inte minst deras lugna mentalitet. Jag började undersöka rasen närmare och jag fick god hjälp av välkände norske stövarmannen Kåre Ödemark.

—    Kåre kan schwyerstövaren utan och innan och han sedan lång tid tillbaka i avelsråd får rasen i fråga. Hans avelsrådgivning stämmer helt överens med min egen uppfattning, bland annat anser både han och jag att det är av största vikt att hålla rasen ren från de numera populära inkorsningar som förekommer i flera svenska mindre stövarraser. Så langt vi kunnat följa rasen tillbaka är schwyzerstövaren ren från allt vad inkorsning heter.

—    Det man dock kan konstatera är att schwyzerstövaren har en bakgrund i vår svenska drever. Som manga känner till härstammar drevern ursprungligen ur tyska dachsbracken, berättar Lennart.

När de ursprungliga uppfödarnla började arbetet med den blivande dreverrasen förekom inkorsning med schwyzerstövare, bland annat för att få en lättare och något högre hund än bracken. Givetvis var man också angelägen om att få in jaktblod av det rätta slaget och därför tog man vara på schwyzerstövarens egenskaper som drivande hund.

—   Än i dag kan det faktiskt födas en drevervalp som har stora vita tecken, till exempel på ryggen, och detta är utan tvekan ett tecken från den blodinjektion som schwyzern stod för i dreverrasens ursprung, säger Lennart.

Lennart hinner nätt och jämt få de sista orden ur sin mun. Han reser sig halvvägs från ryggsäcksstolen och pekar söderöver.

—    Jag tyckte jag hörde ett skall.

Sekunderna kryper långsamt som evigheter. Men plötsligt kommer en kaskad av skall, Gina presterar ett upptag som inte lämnar något övrigt att önska.

   —   Vi sitter kvar en stund och lyssnar. Vi skjuter inte förän tiken klarat minst ett andrapris, alltså minst 80 minuters drev, tillägger han.

Unga Gina är i sitt esse, hon skallar för full hals bort på skogen. Hon är tätskallig och byter ibland skalltonen till en något ljusare variant. Första drevkvarten går som på räls. Vi söker oss småningom pass, jag kommer slutligen ut på en liten täppa mitt i skogshavet. Frosten har inte orkat bryta ned gräset, det lyser fortfarande grönt här och var. Någonting inom mig säger att här kan vara lämpligt att posta en stund, i varje fall tills haren hunnit gå sin första bukt och därmed i viss man röjt sin färeväg. Gina får bekymmer, hon tystnar ett par minuter uppe på höjden. En snabb titt på klockan visar att första halvtimmen strax är till ända. Samtidigt knäpper en torrkvist bakom mig, en snabb huvudvridning och jag får ett minst lika snabbt blänk av haren. Jag hinner se att det är en skogshare. Den har fortfarande sin grå höstfärg, men det karakteristiska utseendet skiljer den klart från en fälthare.

Här passerade haren endast en minut före anstormande Gina. Tiken var mycket spårnoga, hon tystnade direkt hon kom på sidan av Iöpan.

Text: Härkilas Gina är en schweizerstövare - eller schwyzerstövare som rasen egentligen heter efter sin ursprungliga härstamning

Sexton månader gamla Gina är en bra representant för schwyzerstövarrasen. Tiken har deltagit i fyra exteriörutställningar och hon har i de två senaste i hård konurrens erövrat Best in Show.

I den aktuella jaktmark förekommer båda arterna, man vet aldrig vilken sort som ligger före stövaren förän Jösse behagar visa upp sig. Ett femtiotal meter bort efter täppans kant visar haren plötsligt upp sig på nytt. Sätter sig på baken, vrider på huvudet åt båda håll. Vilan blir dock endst några sekunder lång. Gina hittar rätt och drar på för full hals.

Jösse sätter högsta speed efter skogskanten, men efter endast några tiotal meter gör den ett rejält avhopp och är uppslukad av den täta skogen. Gina ligger endast någon minut efter, hon hittar avhoppet utan minsta besvär och drevet går spikrakt upp mot höjden.

Första timmen är snart avklarad med betryggande råge och detta utan noterbart tappt, det vill säga fem minuter, som det heter på jaktprovsspråk.

Plötsligt kommer haren i god fart ut på täppans norra ände och försvinner bakom ett stenröse. Vad som hände står skrivet i stjärnorna. Gina driver för full hals fram till stenhögen, tystnar och verkar lika förvånad som jag. Tiken börjar ringa, först i små ringar sedan i allt vidare svängar. Hon är helt tyst, men arbetar oförtrutet på i rask tempo.

  — Haren kröp under stenröset, det brukar dom göra just här ibland, såger Lennart som kommit på plats när tiken tystnat.

Vi synar stenhögen, här finns flera djupa gångar som gott och väl räcker för en hare att gömma sig i.

—    Gina får ge sig för denna gång. Vi kan gå en ny sväng med moder Klinga, men först ska vi ta en smörgås, säger Lennart slutligen. Visslar på tiken som lydigt kommer in och låter sig kopplas.

—    Innan jag anskaffade min första schwyzer för sex år sedan tog jag reda på alla fakta om rasens sjukdomsbild som gick att få fram. I Norge har man noga undersökt rasens sjukdomsbild, om uttrycket tillåts. Man har inte noterat några som helst nedärvbara sjukdomstecken och alla höftledsröntgade hundar har erhållit ett A i den slutliga rapporten, säger Lennart.

    — Nu är det dags för Klinga att gå i elden, tillägger han, stoppar ned termosen och snörar ihop ryggsäcken. Klinga får sin frihet i ett gränsområde mellan skogsland och jordbruksbygd, en typisk fältharebiotop. Förmiddagen börjar vara långt liden och fältharen brukar vara lättare att få upp än kusinen skogshare.

Klinga svarar upp till förväntningarna, hon finner en svag men intressant doft redan under första sökrundan. Hon benar snabbt upp den invecklade spårproblematik en betande hare åstadkommer, hittar efter en stund ett utspår som leder rätt in mot en mörk skogsdunge.

— Den haren har hon snart på benen, viskar Lennart.

Efter tio minuter kommer en kaskad av skall från skogsdungen.

 Den efterföljande timmen bjuder på en uppvisning i stövarjakt när den är som allra bäst. Vädret har bättrat sig, himlen har klarnat en smula med följden att duggregnet dragit bort.

En bit in på drevtimme nummer två smäller ett hagelskott bort över skogen. Jaktvärden Lennart stod rätt placerad och kunde avsluta jakten.

Lennart Davidson och 

RR SUCH SJCH Klinga, 

Ginas moder.

Se stamtavle og jaktprøver for Härkilas Gina VII i Stöverdata

Gina ble parret den 14.12.04.  Se valpekull/parringer